Trött

Jag åkte i tisdags förmiddag till Göteborg.
På tåget får jag ett samtal ifrån min mamma, som talar om att min morfar är dålig igen.

Han fick åka in till Salhgrenska pga yrsel, och "vårdas" nu där - som de alltid säger på nyheterna.
De har röntgat hans hjärna, inga fel.
Och inga fel på hjärtat. Bra va?

Men han är fortfarande yr. När han åkte in var han så yr att han inte ens kunde sitta på sängen.
Han var på väg att ramla rakt ner i golvet när han skulle besöka "huset"..
Och för er som inte vet:

Min morfar har två knä-proteser och totalt utsliten rygg, fel på bäckenet osv.
Så hans balans är kass.
Ramlar han, kommer han inte upp själv.

I vilket fall som helst,
så har han vaxproppar i öronen som de tror kan vara problemet,
då vi har balansorganen i öronen.
De skulle också kunna vara krisaller som bildats i ett balansorgan som är placerat bakom örat.

Men jag tycker att Sahlgrenska sköter om honom skit dåligt. Okej, att han har en säng att ligga i...
Men kan man inte vara lite trevliga mot sina patienter?
Kan man inte förstå att de själva undrar vad som är felet?
Ska han behöva ligga i tre nätter och bara vänta på att få ETT endaste svar?
Ska de inte göra fler undersökning?

Förstår Ni? Jag blir skitarg.

Och jag är orolig och trött. Vi har hämtat hem Nippe till stan, men han hatar lägenheten så jag vill bara åka ut med honom till Styrsö så snat som möjligt.

Äsch. Jag blir så ledsen. Hela min kropp är emotionellt uttömd och nu är jag helt snurrig.
Nu kanske ni inte förstår hur mycket jag har fått göra och åka pga denna händelse...
Men det orkar jag inte skriva om, för då blir jag nog lika trött som jag var av att göra allt.

Jag vill få hem min morfar och åka ut med katten till styrsö igen så att alla kan få må bra.
Jag vill inte se min mamma ledsen och ihjälstressad.
Jag hatar att känna att jag inte kan göra något.
Jag hatar att känna mig ledsen.