Jag är hemma igen.
Jag gråter.
Det finns inte så mycket mer att säga.
Jag saknar redan Atli,
jag vet att jag ska vara utan honom till den 2-3 augusti, så då gör det ännu mer ont.
Så jag gråter.
Det har varit underbart.
Helt fantastiskt.
Och nu gör det ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar