Det är inte synd om mig, men jag ber om ursäkt.

Hur patetiskt kan detta vara egentligen? Jag vill skriva ett brev till mina vänner, i min blogg.
Det känns som att det blir lättast så.
De som läser det, läser det, så enkelt är det väl.


Jag är ledsen för att jag inte varit där för alla hela våren,
för att jag inte träffat alla så ofta, kanske inte ens pratat.
Förlåt för att jag inte alltid ser till att ses, att jag tar tag i det.
Väldigt mycket denna våren har jag behövt stöd,
vilket har resulterat i att jag varit med dem som jag träffar varje dag i skolan även efter skolan.
Jag har kämpat med skolan också, och de som förstått mig bäst där har ju varit just mina skolkamrater.
Så det blev väldigt mycket så, att jag tett mig till dem.
Det betyder ju inte att jag tycker om någon annan mindre,
att jag inte vill träffas,
att jag hatar folk.
Det betyder bara att jag gjort vad som varit lättast för mig.
Atli kom in i mitt liv igen dessutom. Han är alltid ett stort stöd.
Som en björn jag kan gosa in och värma mig i om jag behöver,
som torkar mina tårar om jag gråter och säger "Snälla, kan du andas lite för mig?".

Det är okej att vara ledsen, för mig och för er.
Det är okej att känna att jag inte funnits där, att jag varit lite utav en bajs.
Det är i alla fall så jag känner om mig själv, att jag inte har varit tillräckligt utav en Vän.
Inte hon som står där i stormen, för att vinden blåser så hårt i mitt egna hår,
att jag tycker att det varit svårt att stå vissa dagar.
När man kämpar och hjärnan känns tom.
När man vaknar upp och gråter och gråter och inte någonstans i kroppen kan sätta fingret på Vad som är felet.
Det är ingen som har gjort något mot mig. Det är bara oroligheten över allt runt om kring mig.
Jag har gått ner mig,
men nu kämpar jag ju framåt.
Allt jag längtar efter just nu är dock Augusti. Sedan efter hösten.
Jag längtar efter att få börja mitt liv igen, ett riktigt liv.
Jag vill flytta med Atli till Karlskrona. Jag vill börja mina kurser och jag vill jobba.

Då åker jag ifrån er, Mina fina Vänner.
Men det betyder inte att jag inte har med er i mig.
För jag lovar till 100% att jag aldrig glömmer någon.
Ni vet ju att mitt minne är jävligt sjukt bra? Åtminstone när det gäller datum och ansikten.
Ni är min kärlek, ni är mitt hjärta.
Glöm ej mig - jag glömmer aldrig dig.


possar
lynsie


ps. Jag vet, jag är världens största cheeseball. Men jag har bara velat säga detta till så många, till nästan alla mina vänner. Jag vill bara att ni ska förstå. Så jag tänker vara ostig och sommarromantisk, i alla fall en sista gång. d.s